Det är två dagar sen du lämnade oss.
Utmattningen närapå däckar mig.
Och ensamheten.
Och tomheten.
Har tänkt så många gånger under den här jobbiga tiden:
"Det här får vi reflektera över sen."
"Annika får tala om hur hon upplevt alltihop. Och jag får säga mitt."
Precis som det alltid har varit mellan oss.
Men nu. Blir det inte så.
Du har rest vidare.
Jag är kvar.
Och jag skakar av tomhet...
Jag är hopplöst ensam utan dig. Älskade vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar