Döende, död och sorg har, i vår kultur, under modern tid blivit en undanstoppad och enskild angelägenhet. De flesta döende svenskar blir mer eller mindre övergivna av sina medmänniskor den sista tid de lever.
Social isolering drabbar också den sörjande, särskilt efter att begravningsdagen varit. Denna övergivenhet sker i en situation då både den döende och den sörjande människan skulle behöva som mest närhet och stöd av medmänniskor med ett tillåtande och naturligt beteende.
Varför har död och sorg, i vår kultur, blivit mer eller mindre tabubelagt ? Jo, en stor orsak är nog att de flesta av oss gör mötet med en döende, en avliden och en sörjande människa svårre än vad det faktiskt är. Vi tror att vi måste säga de rätta orden och att vi måste vara på ett visst sätt mot den människa som befinner sig i en livskrissituation.
Många av oss har svårt för att våga vara naturliga. Därför, om det går, undviks många gånger dessa "svåra" möten.
Mötet med en döende, en avliden eller en sörjande människa är egentligen inte så svårt, även om det känslomässigt kan upplevas så. Det behövs inga särskilda kunskaper i kris eller samtalsterapi. Det handlar istället om att våga vara medmänniska, att våga vara naturlig och att våga visa berördhet.
Att våga vara sig själv, kort sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar