Jag håller din hand.
Det känns som du är på väg bort.
Det är så ofattbart, trots att jag vet hur sjuk du är,
och hur trött din kropp har blivit.
Jag skulle vilja prata med dig!!
Men du är så trött, så långt borta just nu.
Allt det som vi INTE kommer att kunna uppleva
och göra tillsammans kommer över mig. Som en våg.
Av stark förtvivlan och avgrund.
Fönstret står lite på öppet ut mot den vackra majkvällen.
Måsarna skränar.
Försommaren är så stilla. Den håller andan.
Här i rummet:
Ljudet från droppet.
Din snabba andhämtning.
Pulsen i mina tinningar.
En stor trötthet i mina lemmar.
Huvudet värker av alla tankar. Av all oro.
Älskade, älskade pappa!
Du har alltid funnits för mig.
Och nu är jag här för dig, med dig.
Känner trots stråk av förtvivlan ett relativt lugn.
Vi har haft så många samtal.
Jag vet att du är nöjd med ditt liv,
och du känner försoning inför döden.
Även denna jobbiga vecka har vi haft goda,
nära samtal. Om döden. Om det nära och viktiga.
Du har en sällsam förmåga att se det naturliga i alla skeenden,
och du kan uttrycka det i ord.
Jag inser att jag är ofantligt lyckligt lottad att ha en sån fin och god
far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar